Visböcker i kulturella gränsland

Abstract

I denna artikel lyfter jag frågan vilken inverkan handskrivna visböcker har på formandet av en kulturell identitet. Forskningsmaterialet består av 28 visböcker skapade av 22 unga estlandssvenskar under perioden 1861-1945. Visböckerna innehåller både världsliga visor och andliga sånger mestadels på svenska och estniska. Jag har närläst visböckerna och genomfört intervjuer med personer som vet något om hur visböckerna skapats. Teoretiskt placerar jag visböckerna på två musikaliska stigar (Finnegan 1989), den världsliga visstigen och den andliga sångstigen. Ingen av visorna i böckerna har författats och primärt spridits inom den estlandssvenska befolkningsgruppen. Därför placerar jag skapandet av visböcker i ett kulturellt gränsland, där individer har möjligheten att bekanta sig med en främmande kultur och se den egna kulturen från distans (Clifford 1992). Eftersom musikaliska stigar utgörs av situationer där individer möts uppfattar jag dem som upplevda gemenskaper där olika föreställda gemenskaper (Anderson 2016) aktualiseras genom visorna. Min forskning visar hur visboksskaparna nått fram till kulturella gränsland genom att följa de två olika vis-stigarna. Visböckerna som skapats på den andliga sångstigen innehåller huvudsakligen sångtexter på svenska. Detta indikerar att den upplevda gemenskapen runt bönhusen i väckelsemiljöer skapat broar till föreställda kristna, bildade pansvenska gemenskaper genom sångerna. De flesta världsliga visor på svenska har inte ombildats under införandet i visböcker. Därför uppfattar jag även dessa visböcker som uttryck för en pansvensk gemenskap. Ett par världsliga visor har medvetet ombildats under överföringen så de uttrycker en föreställd hembygdsgemenskap istället för den pansvenska. Före 1918 utgjorde den estlandssvenska befolkningsgruppen en kulturell minoritet i det ryska imperiet och efter 1918 en kulturell minoritet i republiken Estland. Under mellankrigstiden infördes även visor på estniska i visböckerna. Eftersom de flesta visorna är relativt exakta kopior av populära sånger som spreds via inspelningar och tryckta sångtexter uppfattar jag dem som uttryck för kulturellt samgående (Slobin & Ronström 1988). Artikelns temabild: Visböcker från Estlands svenskbygder. Foto: Sofia Joons Gylling.