Kritisk empiri. Ett historiografiskt perspektiv

Claes Caldenby

doi:10.7557/13.3693

Abstract

The article discusses the possible value of a ”critical empiricism” as the forgotten ”other” of the well-established critical theory. Following Swedish sociologist Johan Asplund, critical empiricism is described as ”seeing what others have not seen”. The ”theoretical turn” in architectural research is questioned with the help of architectural historians Anders Åman and Mari Hvattum. The 1940s discussion of Swedish architecture as “new empiricism” introduces a strong relation between the Nordic welfare societies and their architecture as a characteristic also of Swedish architectural history.The article presents a recent historiographical project by a network of Swedish architectural historians from universities and schools of architecture. One of the networks’ papers is about Gregor Paulsson’s book Svensk stad [Swedish Town], an “environmental history” with a pronounced sociological perspective and an ambition to influence Swedish post-war planning. Another paper discusses architectural history as the study of building categories, a firmly established tradition in Swedish architectural history, in this case with a fundamentally “functional” perspective. A third paper is a critical study of the 1970s turn from architectural history as a history of monuments to a history of the built environment in its broadest sense.In conclusion, critical empiricism in architectural history is presented as a vigorous and necessary reminder of how society could be different in a time when humanities as well as planning are questioned by politicians.

Highlights

Kritisk empiri Jag vill pröva att diskutera denna tradition som ”kritisk empiri”
Asplund är inte ute efter att försvara positivismen men däremot en viss typ av ”empirism”, en som inte är någon ism alls, men inte heller teorifientlig
Jag kan ändå se en poäng i att, liksom Kenneth Frampton, påminna om ”hur annorlunda samhället kunde vara”, i en tid när historien sagts vara slut och humaniora utsätts för besparingar, som för att göra historiens död till en självuppfyllande profetia, när den svenska modellen nedrustas och samhällsplanering misstänkliggörs, samtidigt som planering behövs mer än någonsin för vår överlevnad

Summary

Introduction

Kritisk empiri Jag vill pröva att diskutera denna tradition som ”kritisk empiri”. Det är inte ett oskyldigt val av begrepp. Arkitekturhistorien kom alltmer att beskrivas som bebyggelsehistoria.[1] Målet var, för att citera Anders Åman, lärare i arkitekturhistoria på KTH i Stockholm, ”arkitekturhistoria, men inte monumenthistoria”.2 Denna tradition, dess rötter längre tillbaka och eventuellt särskilt nordiska förankring, skulle jag vilja undersöka här, främst utifrån svensk arkitekturhistorieskrivning.

Results

Conclusion