Konsumerad och älskad till döds. Vilda och tama papegojor i den tidigmoderna Atlantiska världen

Abstract

Artikeln studerar europeiska, i huvudsak franska, beskrivningar av karibiska papegojor på 1600- och 1700-talen ur ett miljöhistoriskt perspektiv. Genom att studera papegojans natural- och kulturhistoria under tidigmodern tid argumenterar artikeln för att skillnaden mellan kategorierna vild och tam var en viktig distinktion i relation till papegojornas värde och användningssätt som konsumtionsobjekt. Studien erbjuder dessutom möjligheten att utreda om papegojans röst kan höras i de undersökta skildringarna. Papegojans position i gränslandet mellan natur och kultur leder till att en uppdelning i dessa kategorier är komplicerad. Dels skulle papegojan representera den vilda tropiska naturen i kolonierna, dels skulle den vara ett roande sällskapsdjur som anpassade sig efter människans önskemål och krav genom att härma hennes språk. Papegojornas ”naturliga vildhet” omnämns vid flera tillfällen som en oönskad egenskap. Då man tämjde papegojor försökte man få dem att glömma sin vildhet genom att föra bort dem från sina habitat och från sina artfränder, både geografiskt och symboliskt, för att ”socialiseras” in i människornas sfär. Klyftan mellan människor och djur är betydligt smalare i skildringar av papegojor som sällskapsdjur än i framställningar av papegojor i det vilda. Papegojans egenskaper som gjorde den begärlig för människan, dess välsmakande kött, dess iögonenfallande skönhet och dess förmåga att tala människornas språk var en vinnande kombination på konsumtionsmarknaden. Papegojorna själva framstår däremot som förlorare i händelserna kring den europeiska koloniseringen av Karibien och det därpå följande utbytet av arter kontinenterna emellan och den ekologiska imperialismen.