Blonda själar: Johan Runius, maskulinitet, nation och genre i litteraturhistorien

Anna Cullhed

doi:10.7557/4.4482

Abstract

‘Blond Souls’: Johan Runius, Masculinity, Nation and Genre in Literary HistoryThis paper shows that the historiographical accounts of Johan Runius (1679–1713) remain remarkably stable, from the early stages of national literary history of the nineteenth century to the late twentieth century, despite the radical theoretical shifts taking place during the period. The poet Runius is generally described as an occasional poet, a rhyme virtuoso, a good-tempered man, and as a precursor of the celebrated Carl Michael Bellman, considered a uniquely Swedish genius. These features are connected to nineteenth- and early twentieth-century ideals of masculinity and the nation. Whereas Runius in the early nineteenth century was described as childish, during the later nineteenth century his good temper was interpreted as an ideal, steadfast masculinity in the face of the hardships of early eighteenth-century Sweden. Further, the historiographical tradition set greater store by poems defined as lyrical. The hailed poems were, in fact, occasional poems, but they were recontextualised by the literary historians as proof of Runius’ personal feelings. The article ends with new suggestions for reading Runius beyond nation as the ordering principle of literary history.

Highlights

This paper shows that the historiographical accounts of Johan Runius (1679– 1713) remain remarkably stable, from the early stages of national literary history of the nineteenth century to the late twentieth century, despite the radical theoretical shifts taking place during the period
Böök beskriver det tidiga 1700-talets Sverige med följande ord: ”Men idel klagan och jämmer var icke den karolinska tidens sak, och med en obruten gudsförtröstan var munterheten icke långt borta mitt i nöden.”[76]. Precis som Schück menar Böök att Runius i sin glädje och fadersfromhet blir representant för en era
Lönnroth kommenterar även 1800-talets bild av Bellman där han går från romantikens ”visionär” till att uppskattas som ”realistisk Stockholmsskildrare”

Summary

Anna Cullhed

I den essä som inleder samlingen Stridsmän och sångare från 1910, beskriver den unge litteraturhistorikern Fredrik Böök diktaren Johan Runius med följande ord: Det finns ett särskilt slags mänskor, som förmå gå ofördärvade och oskuldsfulla genom all livets smuts: på deras blonda själar stannar aldrig en fläck. Det är först från 1900talets senare hälft som forskningen har återupprättat tillfällesdiktningen som den kvantitativt dominerande diktningen i Sverige.[6] Repertoardiktningen, alltså den diktning som utgår från en ständigt närvarande tillgång till ”en uppsättning genrer, stoffer, förebilder och allmänna regler” förutsätter ett retoriskt och representativt perspektiv på poesin.[7] Romantikens ideal om verkdiktning – poeten är en subjektiv röst som drivs av ett individuellt uttrycksbehov som präglar varje rad – tenderar att skymma att 1600-talets och 1700-talets diktning skrivs utifrån andra förutsättningar, som behovet av meritering för statliga tjänster, som ett sätt att förstärka sociala nätverk , och mot betalning.[8] Jag kommer i denna artikel att argumentera för att värdeskalan för olika litterära genrer är sammanlänkad med litteraturhistorieskrivningen, med uppfattningen om nationen och med föreställningar om diktarens maskulinitet. Ett studium av Runius kan bidra till en historiografisk diskussion som aktualiseras av flera nya litteraturhistoriska projekt med relevans både för forskningen och undervisningen vid universitet och högskolor, och till diskussionen om hur vi i ett nytt sekel ska hantera äldre svensk diktning och en förskjutning av kanon

Vem var Runius?

Genrens makt