I denna text undersöker vi begreppet socialhjälpstaten, myntat av den norska historikern Anne-Lise Seip, genom att använda det för att analysera organiseringen av Göteborgs fattigvård 1870–1920. Begreppet används ofta i våra skandinaviska grannländer för att beskriva en period före välfärdsstatens framväxt, kännetecknad av nära samverkan mellan privata och offentliga aktörer inom välfärdsområdet. Vårt syfte är att undersöka om socialhjälpstaten är ett relevant begrepp även för den svenska kontexten. Vi ställer tre centrala frågor: Hur organiserades Göteborgs fattigvård under perioden 1870–1920? Är begreppet socialhjälpstat applicerbart på Göteborgs fattigvård? Samt: Hur fördelades ansvaret för de fattiga mellan privata och kommunala aktörer i staden? För att besvara dessa frågor använder vi oss av arkivmaterial från Allmänna hjälpföreningen, en paraplyorganisation som samordnade den privata fattigvården, samt årsberättelser från Göteborgs fattigvårdsstyrelse, stadsfullmäktiges handlingar och tidningsklipp. Våra resultat visar att begreppet socialhjälpstaten väl beskriver Göteborgs fattigvård under denna period. Samarbetet mellan privat och offentlig fattigvård var utvecklat och präglades av en egen institutionell struktur och ideologi, vilket stämmer bra överens med Seips definition av socialhjälpstaten.

Artikeln undersöker museernas förändrade roll och funktioner i den globala samtiden, med fokus på museiaktivism, bevarandekompetens och museernas politiska och ideologiska natur. Den bygger på de epistemologiska premisserna för museologi som forskningsfält och argumenterar för vikten av denna disciplin för att förstå de globala processerna inom kulturarvspraktiker. Författaren diskuterar de intensiva debatterna om museidefinition, särskilt den inom ICOM 2016–2020, och hur dessa speglar museernas motsägelsefulla natur. Artikeln belyser också den svenska museidebatten och hur politiska och ekonomiska faktorer påverkar museernas verksamhet. Författaren argumenterar för behovet av en radikal förändring av museernas institutionella strukturer för att de ska kunna överleva och vara relevanta i dagens samhälle. Reflexivitet och erkännande av asymmetriska maktrelationer inom museerna lyfts fram som viktiga aspekter för framtiden.

Artikeln undersöker fantastikens roll i historiska studier och betonar dess betydelse för att förstå historiska sammanhang och förändringar. Fantastiken, som manifesteras genom berättelser, bilder, artefakter, texter och kroppar, fungerar som ett verktyg för att undersöka hur kunskap om världen uppfattades under olika historiska perioder. Representationer av det fantastiska, ofta kopplade till tabubelagda ämnen och normbrytande fenomen, skapar gruppgemenskap och erbjuder sätt att förstå världen. Artikeln argumenterar för att det fantastiska är ett legitimt studieobjekt inom historisk forskning, och visar hur det offentliga och begripliga naturen hos fantastiken kan väcka starka känslor och förmedla komplexa idéer och erfarenheter. Exempel från svensk forskning illustrerar hur fantastiken kan avslöja insikter om maktstrukturer, kulturella möten och kollektiva minnen, vilket gör den till ett värdefullt verktyg för historisk analys. Fantastiken är aldrig obegriplig för dem den berör; snarare skapar den igenkänning och gruppgemenskap, och erbjuder handlingsmöjligheter. Detta kan inkludera att mobilisera massorna för revolution, göra koloniala processer hanterbara eller konkretisera Guds oändliga skapelse. Genom att studera fantastikens former och sammanhang kan forskare tillämpa historiska teorier om tillstånd och förändringar som var internaliserade i världsbilder och förståelser av världen, där flera kunskapsparadigm ofta samexisterade. Artikeln diskuterar också fantastikens roll i moderna ideologier, som utforskats av olika forskare. Till exempel användningen av myt och fantasy i politiska ideologier, skildringen av monster och drakar i medeltida historiografi, och den spekulativa fiktionens roll i att förstå kulturella möten och kognitiva strategier. Fantastiken fungerar som ett kognitivt verktyg för att navigera komplexa och ofta hotfulla upptäckter, och reflekterar både historiska och samtida erfarenheter. Slutligen behandlar artikeln fantastikens roll i kollektiva minnen och trauman. Den utforskar hur det fantastiska kan överbrygga klyftan mellan det begripliga och det obegripliga, med exempel på traumatiska minnen som Förintelsen. Fantastiken möjliggör representationen av komplexa och ofta smärtsamma erfarenheter på ett sätt som kan vara både meningsfullt och tillgängligt för samtida publik.

Artikeln syftar till att sammanställa tolkningar som förenar Ibn Fadlans beskrivningar av Rus med Severianerna, och därmed belysa hur historikernas bakgrund och avsikter har påverkat deras översättningar och tolkningar.

Denna introducerande text diskuterar det aktuella numret. Medverkande i detta nummer hittas också här.

Monografier Nelly Thüring. Teosof, feminist, socialist Fängslade öden. Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige Att fästa sig vid staten. Äktenskap, arbete och ansvar i svensk samhällsdebatt, 1750–1830 A Political History of Sport in Sweden Politikens åldersgränser. Rösträtt och valbarhet i Sverige från 1840-tal till 1920-tal Kunskapens stora hus. Huvudlinjer i universitetets historia Avhandlingar Mellan rörelse och stillhet. Minne och flykt i unga människors berättande, 2009–2021 Making Themselves Heard. Women’s and Men’s Voice through the Regional Petitioning Process in Sweden, 1758–1880 Anti-Jewish Racism. Exploring the Swedish Racial Regime Antologier Lärarliv i historien Health and Society in Early Modern Sweden Associative Governance in Scandinavia. Organizing Societies by ”Combining Together” Läromedel Kunskapshistoria. En introduktion Mindre uppmärksammade historiska jubileer.Tecknad av Fredrik Tersmeden

Den 29 april 1974 slog Svensk Filmindustris (SF) nya kassettbiograf upp portarna på Röda Kvarn i Stockholm. Videografen, som SF valt att kalla den nya kassettbion, skulle låta svenska folket själva få bestämma vilken film de ville se och när. Verksamheten stängdes emellertid ner knappt ett år efter att den öppnat. Med hjälp av bland annat nyhets- och tidskriftsartiklar belyser artikeln en tidigare outforskad del av videokassetternas svenska kulturhistoria. På högsta politiska nivå såg man allvarligt på kassetternas intåg i det svenska samhället, och tanken på en socialisering av den nya tekniken förekom på flera håll. Tidigare forskning har har framför allt fokuserat på 1980-talets videovåldsdebatt, medan denna artikel situerar videokassetterna i 1970-talets kontext, ett decennium tidigare än vad som annars är brukligt. Mer specifikt studeras kassetternas roll inom den svenska filmbranschen och hur den svenska erfarenheten skiljer sig från andra jämförbara länder. Videografen medförde att videokassetter i Sverige, tidigare än i andra länder, sammankopplades med långfilmer. Trots visionen om en kulturens demokratisering – att kvalitetsfilmer skulle visas på kassettbiografer runtom i landet – innebar ekonomiska, politiska och tekniska omständigheter att videografen blivit en bortglömd del av svensk mediehistoria.

Mycket forskarmöda har ägnats åt den stora reduktionen i början av 1680-talet, då den svenska adelns förläningar drogs in till kronan och maktbalansen skiftade till den enväldige kungens fördel. Denna forskning har framför allt behandlat den politiska och ekonomiska utvecklingen, ofta ur ett elitperspektiv. Andra gruppers agerande och levda verklighet har sällan blivit belysta, vilket inte minst gäller tjänstefolket i de illa tilltygade aristokratiska hushållen. Syftet med den här studien är att undersöka hur en person anställd av aristokratin, närmare bestämt Magnus Gabriel De la Gardies sekreterare och arkivarie Jonas Lorin, erfor reduktionen och hur hans förväntningar på framtiden formades av kulturella föreställningar och litterära former som var i omlopp i samtiden. En sådan analys är möjlig tack vare Lorins många och välbevarade brev till greven från dessa oroliga år. Teoretiskt utgår studien från erfarenhetsbegreppet, som här förstås som en vardaglig, mellanmänsklig och meningsskapande process. Med målet att utforska hur Lorins personliga drivkrafter formades i hans specifika situation analyseras de idéer och genrer som möjliggjorde respektive begränsade hans erfarenheter som delar av en retorisk repertoar. Artikeln framhåller tre sätt på vilka Jonas Lorins förväntningar formades genom repertoaren. För det första tolkades tidens olyckor och det myckna lidandet i ljuset av en ond värld på väg mot sitt slut, i linje med utbredda eskatologiska föreställningar. Samtidigt grodde ett hopp om att frälsningen snart skulle göra slut på de världsliga umbärandena, och jämnmod, ståndaktighet och förtröstan på Herren idealiserades med hjälp av bibliska förebilder. För det andra erfors reduktionen som en kris i den sociala ordningen. Girighet, intriger och falskhet bredde ut sig, inte minst i Stockholm – i kontrast till grevens lantliga vistelseort. Lorin kunde dock se tecken på gudomlig hämnd, vilket i kombination med hans egen fasta lojalitet och hans stadiga förtröstan Gud och kungen som källor till nåd låg till grund för förväntningar på en återställd ömsesidighet i den sociala världen. För det tredje sörjde Lorin att den berömvärda De la Gardieska familjen inte längre visades tillbörlig respekt sedan reduktionen brutit kopplingen mellan meriter och hög status. Likväl materialiserades hans tro på återupprättelse och postum berömmelse i en konkret miljö: det grevliga släktarkivet. Lorins ihärdiga arkivarbete var ett försök att mildra reduktionens skadeverkningar.

Den 9. og 10. oktober 1916 blev den lille caribiske koloni Dansk Vestindien ramt af en stor orkan. Orkanen, der betragtes som det 20. århundredes værste naturkatastrofe på dansk territorium, efterlod 20 dræbte foruden enorme materielle skader i en koloni i politisk krise. Kolonien var præget af arbejderoprør og store sociale spændinger med rod i det gamle slavesamfund før 1848. Gennem en kvantitativ og kortbaseret analyse af koloniadministrationens håndtering af mere end 1500 skadesanmeldelser fra St. Croix kan vi se, hvordan orkanen ramte samfundets forskellige grupper vidt forskelligt, og ikke mindst hvordan man forsøgte at imødekomme de nødstedte indbyggeres tab. Dansk Vestindiens guvernement nedsatte for første gang i koloniens historie en kommission, som skulle vurdere skader forvoldt på alle indbyggernes ejendom og efterfølgende afgøre, om der var belæg for en offentlig erstatning for tabet. Den danske stat stillede 700.000 kroner til rådighed til hjælpeforanstaltninger. Tanken bag det omfattende nødhjælpsarbejde var ny, for ved tidligere naturkatastrofer havde den danske stat næsten udelukkende registreret skader på offentlig dansk ejendom. Men hvorfor var den danske stat villig til at hjælpe hele befolkningen og donere så stort et beløb til en koloni, som de var i gang med at afhænde? Midt i verdenskrigen var den danske stat blevet fanget i en storpolitisk interessekamp, der truede den danske neutralitetspolitik. Amerikanerne frygtede en tysk invasion af Danmark, der også ville give dem frit lejde i kolonierne. Formåede den danske stat ikke at holde arbejderne i ro indtil salget til USA var gennemført, risikerede man i værste fald at de annekterede øerne. Bevillingerne viser at guvernementet hovedsageligt tog hensyn til de eurocaribiske forretningsdrivende, der nødvendigvis måtte bevare deres sociale status. Den mest udsatte del af befolkningen blev derimod tildelt små symbolske bevillinger i håb om at undgå yderligere optøjer, så længe forhandlingerne stadig var i gang. Bevillingspolitikken var altså frem for alt et vidnesbyrd om en politisk krisehåndtering, der rakte ud over lokale og nationale koloniale interesser.

Folkhemmet är i allra högsta grad ett modernt nyckelord, i dag populärare än någonsin och använt på alla möjliga sätt, ofta nostalgiskt och retrotopiskt. Denna studie kartlägger och analyserar de olika användningarna omkring sekelskiftet 1900. Den visar initialt hur tidigare forskning har förbisett ordets polysemiska karaktär: folkhemmet användes på två distinkt skilda sätt. Dels som ett namn på en samlings- och läsesal och den användningen importerades från Tyskland (Volksheim), dels som en metafor för fäderneslandet/hemlandet. Det senare bruket kom från Norge och Danmark där folkehjem hade en längre historia och väsentligt större spridning än i Sverige. Det är detta spröda metaforiska bruk som studeras här. Genom systematiska genomgångar av digitiserade källor kan studien visa hur litet ordet betydde och detta i en tid då svenskhet, hembygdsvurm och nationalromantik stod som högst i kurs. Resultatet är alltså negativt: den sällsynta metaforen väckte aldrig kontrovers. ”Folkhemmet” var helt enkelt inte ett nyckelord i svensk politik och de som hävdar motsatsen gör det anakronistiska misstaget att tillskriva äldre författare och politiker nyare konnotationer, förknippade med den senare så dominerande svenska socialdemokratin. Det resulterar i en felaktig tolkning: metaforen ”folkhemmet” var aldrig ett nyckelord för svenska konservativa.