Abstract
<p>The sentimental novel and the struggle for citizenship: Rousseau&rsquo;s <em>Julie </em>and Sta&euml;l&rsquo;s<em> Delphine</em></p><p>The tragic fates of a great number of women in sentimental novels of the eighteenth century can be viewed against the background of classic liberal theory. They provide examples of how individual freedom and restraint in the name of common good can be reconciled. Faced with the impossible choice between a life guided by the principle of love and that of virtue, women often choose self-sacrifice as a means of preserving a sense of individuality in the face of the demands of public universality. The epistolary novels, <em>Julie ou La Nouvelle H&eacute;lo&iuml;se </em>(1761) of Jean Jacques Rousseau and the <em>Delphine </em>(1802) of Germaine de Sta&euml;l, present two rather different treatments of this problem. Rousseau&rsquo;s Julie is a woman whose unquenchable desire transforms her into a prototype of female unreliability not worthy of societal recognition. Sta&euml;l&rsquo;s Delphine, in turn, unmasks a ruthless and unprincipled society which prohibits her from becoming its full-fledged member.</p>
Highlights
Stiliga fruntimmer avlider på löpande band i 1800-talets skönlitteratur
Never losing sight of the object − supremeness or perfection at all points, I asked myself − »Of all melancholy topics what, according to the universal understanding of mankind, is the most melancholy?» Death, was the obvious reply. »And when,» I said, »is this most melancholy of topics most poetical?» From what I have already explained at some length the answer here is obvious − »When it most closely allies itself to Beauty: the death of a beautiful woman is unquestionably the most poetical topic in the world, and is it beyond doubt that the lips best suited for such topic are those of a bereaved lover.»4
Delphine skänker henne därför ett gods, men hon gör det i så eleganta ordvändningar att gåvan framstår som självklar och inte ställer Matilde i skuld till sin välgörarinna
Summary
Stiliga fruntimmer avlider på löpande band i 1800-talets skönlitteratur. Genom sin död blir de till musor som inspirerar männen till storverk, så i synnerhet dör de förstås i konstnärsromanerna, som Mimi i Henri Murgers bästsäljande Scènes de la Vie Bohème från 1851. (Denna har inspirerat Puccinis operaversion La Bohème.) Men kvinnorna kunde även dö i verkligheten – ett känt exempel på detta är den tyska författarinnan Charlotte Stieglitz som 1834 begick självmord för att inspirera sin likaledes skrivande make som drabbats av skrivkramp.[1]. (Denna har inspirerat Puccinis operaversion La Bohème.) Men kvinnorna kunde även dö i verkligheten – ett känt exempel på detta är den tyska författarinnan Charlotte Stieglitz som 1834 begick självmord för att inspirera sin likaledes skrivande make som drabbats av skrivkramp.[1] Musans kraft är med andra ord av våldsam art. Detta ter sig i dag misogynt och könsmässigt enögt, naturligtvis, och det insåg redan till exempel Marguerite Eymery, som under pseudonymen Rachilde dekonstruerade den poeska tesen på ett delikat sätt i sin dekadenta Monsieur Vénus från 1884. Den kvinnliga huvudpersonen tar här kål på sin manliga älskare, en medelmåttig konstnär, och återskapar hans sköna lik i form av en rörlig vaxstaty.[5] Såtillvida kan Monsieur Vénus även sägas invertera det traditionella Pygmalionmotivet, där mannen intar rollen av kreatör och kvinnan antar rollen som kreerad
Sign-in/Register to view highlights & summary Sign-in/Register to access full text options 
Talk to us
Join us for a 30 min session where you can share your feedback and ask us any queries you have
Schedule a callDisclaimer: All third-party content on this website/platform is and will remain the property of their respective owners and is provided on "as is" basis without any warranties, express or implied. Use of third-party content does not indicate any affiliation, sponsorship with or endorsement by them. Any references to third-party content is to identify the corresponding services and shall be considered fair use under The CopyrightLaw.
